fredag 2 december 2011

In i mörkret

Långflygning med två filmer: en amerikansk om nannies på 60-talet och en spansk som handlade om människors liv och händelser en dag. Filmtitlarna lade jag inte på minnet. Lyckades sova några timmar. Mellanlandning på Charles de Gaulle där det bestående intrycket blev att fransmännens stolthet (eller dumhet) att inte tala ett mer gångbart språk än sitt modersmål när de är satta att kommunicera med kunder som inte talar franska.
Väl framme på Kastrup dök inte Gunillas väska upp på bagagebandet. Då blev det att reklamera. Får se när den kommer hem. Övernattade i Toves, Daniels och Noahs gästlägenhet. Roligt att träffa dem. Lunch på Konsthallen och sedan tåget hem.
Försök till utvärdering av den här tiden (den professionella delen):
Det låter sig inte göras i jetlagtillstånd utan kräver först tidsanpassning sedan en djupare reflektion. Men det som slår mig just nu är att huvudsyftet med Mundusprojektet för min del; att bidra till att USP's utbildning i karriärvägledning förbättras, till en hel del har infriats. Jag är nöjd med min insats. Det är bra.
Jag har gett dem ett förslag till upplägg av masterskursen i karriärvägledning där de speciellt uppskattade det de själva varit i total avsaknad av: praktisk metodträning som vilar på såväl beprövad erfarenhet som vetenskaplig grund.
Just nu är min känsla att jag inte sett de färggranna fiskarna utanför Viti Levus sydkust för sista gången.

Efter en månads idogt bitande Jante i nacken väljer jag nu att temporärt låta Leiftime-bloggen vila.

måndag 28 november 2011

Rugby

Fest i Fiji; rugbylandslaget vann en stor turnering mot motstandarna New Zealand, Australia och South Africa. Pa ungdomsresorten Smugglers Cave visas matcherna pa stor bildskarm i baren. Jubel. Vi ar i Nadi, pa den torrare nordvastra delen av Viti Levu. Det ar harifran de internationella flygen gar. Det har regnat och himmelen utover havet ar spannande och dramatisk. Langt bort ser man nagra andra oar sticka upp ur havet. Otroligt vackert och inte olikt Turkiets kustlinje. Askan mullrar och ungdommarna umgas ljudligt. Det ar en enorm kontrast mot Suva och de resorter vi varit pa tidigare. Vi ar i backpackerland... Myggor...

En vacker morgon. OK frukost. Kokosnot till lunch. Vilket samband finns det mellan kokosnotter och rygby? Vi talade med nagra unga fijianer och de namnde att de spelat rugby med just kokosnotter; de ar ju anvandbara till det mesta! Pa stranden spelar nagra fijianska ungdomar rygby med en strandrygbyboll och lite annorlunda regler. Intressant - och det ser mycket roligare ut an att spela beachvolleyboll eller fotboll i sanden. Lovutillagad middag; en sorts stenungn i vilken man lagar maten. Kyckling, gronsaker, rotfrukter, frukt mm. Pa kvallen var det dansuppvisning pa resorten. Kulturpoang, speciellt for machetejongleringen och de basta av de traditionella danserna fran Pacific. En ung korean forbryllar dock. Han gar omkring saktare an den skickligaste fijianen, stannar upp, ritar tecken i luften, sjunger lite monotont, tittar ut over havet, dricker en Coke, tilltalar ingen. Jag tror att han mediterar, ar galen eller forskar pa bypasserteorin.

Morgontidig taxi till flygplatsen. Pa flygplatsen traffar vi ett par fran Filippinerna och samtalar med dem under nagon timme: intressant. De namnde bl.a. att en tiondel av de 90 miljoner filippinerna jobbar utomlands.Koper en CD: Black Rose. Korean Air till Seoul. Bra service, hyfsad mat och tre filmer (ingen somn): en italiensk om familjerelationer, en dokumentar om Ernest Hemmingway och en tysk om manniskosmuggling. Turbolent flygning.
Buss in till Seoul. Hittade vart hotell, Doulos, direkt. Gick en runda och at en traditionell koreansk middag. Otroligt gott med farskt kott grillat pa "egen" gosolgrill tillsammans med en otrolig massa gronsaker i olika skalar. Och till detta en inhemsk pilsner. Det ar bra! Seoul verkar blanda gammalt och nytt. Tranga grander ar grannar med hoghus. De som styr infrastrukturen; hur tanker de? Inser de vilket ansvar de har?

Morgonpromenad, men det blir aldrig ljust idag (29 november 2011 i Seoul). Ar det dimma, luftfororeningar pga den enorma trafiken, eldarna vid matlagningen eller ar det bara ett lagtryck? En del, men relativt fa anvander munskydd... Lite latt regn och inte mycket att fotografera. Ganska likt Beijing. Buss till Incheon och flyget mot Paris, Kastrup och Oresundstaget till Malmo. Strax ar det filmtajm igen...

Sista dagen i Suva


Idag blev jag intervjuad av en av universitetets informatörer. Vi talade om min bakgrund och min kompetens, vad jag gjort på USP och min uppfattning om universitetet. Jag blev också fotograferad tillsammans med medarbetarna på enheten. En artikel ska publiceras på universitetets nyhetsblad; den förste Mundusakademikern till USP.
Medarbetarna, under ledning av Morgan som jag mött endast en gång tidigare, på enheten bjöd på lunch på Suva Bowling Club nere i stan. I mitt tackanförande refererade jag till mina reflektioner över gårdagens möte med vägledare på Ministry of Education. Min uppfattning är att vägledningen i Fiji har en del att önska. Här finns så mycket att utveckla.
Jag talade också om hur intressant och givande mitt besök varit och hur mycket jag reflekterat över skillnaderna och likheterna mellan Fiji och Sverige. Efter en liten utläggning om abstraktionsnivåer, bussar, förståelse mm tackade jag för vistelsen och för lunchen. Därefter hade jag ett intressant samtal med Morgan om eventuell fortsättning på mitt engagemang i Fiji.

Tack och farväl till enheten, till International Office, och till städerskan i MQ5 och raskt iväg I tjugokronorstaxi till Holliday Inn och bussen västerut. Ett dygn på Tambua Bay (igen) blir bra. Under middagen samtalade vi med ett par som vi såg här förra helgen. De är från Australien och har varit ute och rest i tre månader och ska resa hem imorgon. Under samtalet frågade Glenn vad jag jobbade med och vårt samtal initierade följande reflektion vid tangentbordet lite senare:
Vilken rätt och varför ska jag bry mig om hur vägledningen fungerar i Fiji? Att såväl religionen och familjen har så pass stor betydelse för människors karriärval; är det bra eller obra? Och vad bör göras åt det, när och av vem? Att vi gått från yrkesvalslärarsystemet och börjat tillämpa modernare interventioner i vägledningen måste ju inte med nödvändighet betyda att utvecklingsländer måste göra på ett liknande sätt? Eller?
Om man skulle försöka ta i det här med att ungdomarna är så styrda av såväl kyrka som familj; i vilken takt, hur och vem är det som bör göra detta. Vilka nya metoder behöver utarbetas för detta? Här finns mycket att fundera vidare på och det är lätt att tro att man själv har en hel del av lösningarna till svårigheterna som finns här (på vägledningsområdet).

Tide tabellen är idag viktigare än time tabellen… Det fick bli morgonsnorkling därför att högvattnet inträffar kl 7 denna sista lördag. Skillnaden mellan ebb och flod är knappt en och en halv meter här. Den fantastiska undervattensvärlden bara väntade på oss och den gjorde oss inte besvikna. Några större fiskar den här gången. De var lite färglösa i jämförelse med de mindre. Vi såg en stor havsgurka och ett antal ormliknande varelser nära stranden. Koboltblå sjöstjärnor och småkrabbor finns det många av på stranden när vattnet ebbar ut. Några vadarfåglar och en små hägrar; en vit och en svart. Vi hittade några kokosnötter bredvid vår bure och en av de anställda visade hur man hugger upp den så att man kan dricka juicen och äta kokosköttet. Gott och nyttigt. Alla fijiander vi talat med håller kokospalmen väldigt högt och de säger samstämt att hela palmen används.
Snäckletning och strandpromenad innan vi tar bussen till Nadi och Smuggler’s Cove.

onsdag 23 november 2011

Rollin Stone


Perception är intressant. Nu har jag identifierat de häftigaste bussarna och den som står i särklass är just Rollin Stone. Snyggast, med bra musik och en chaufför med den tjockaste växelspaken i Suva. I början såg jag ju bara bussar och min tidiga reflektion var att de var gamla, utan sidofönster och enormt miljöovänliga. Det var så de var. Sedan började jag upptäcka att bussarna var olika och slutligen att de var “individer”. Jag gick alltså från en högre abstraktionsnivå till en lägre; från meta-meta till objektnivån med Engquists ord. Jag vände där och gick sedan upp till en ny meta-meta nivå beträffande Suvas bussar. Intressant! Så har jag inte tänkt förrut.
Idag har jag slagit många flugor i samma smäll. Jag har både varit på Ministry of Education och träffat aktiva vägledare. Vi satt samman och pratade samman på, den för vägledning ansvarige tjänstekvinnan, tjänsterum på ministeriet. Tjänstekvinnan satt bakom sitt stora skrivbord och vi andra: Tima, två manliga vägledare (en som jobbar på en religiös skola och den andre på en secular) satt runt ett litet bord i fåtöljer. Vi hade ett bra och fritt informationsutbyte. I landet Fiji finns 26 vägledare på motsvarande grundskola och gymnasieskola. De flesta av dessa finns på Vitu Levu. Man har just beslutat tillsätta sex ytterligare, varav fem ska ha ansvar (ambulerande) för övriga Fiji. Det är bra. Vägledning Over the Internet är inte att tala om då hårdvaran saknas. Det är obra.
När vi talar om vägledare så är de inte studie- och yrkesvägledare som i Sverige utan de är lärare i grunden med ansvar att vara såväl kuratorer och studie- och yrkesvägledare. Vid vårt informationsutbyte fann jag inte mycket gemensamt med vårt arbetssätt; de är rådgivare och de ger information. Basta! Vi var överens om familjens stora betydelse. Statsmakterna styr vägledningen och ungdomarnas val genom hur de fördelar stipendierna. Just nu saknas sökande till tekniska utbildningar så regeringen har beslutat att alla elever ska få någon kurs i ett “yrkesinriktat ämne” som t.ex. elektronik eller snickeri. Det är bra. Här är ju fijianerna mycket klokare än den svenska regeringen (Jan Björklund). Jag är inte förvånad, bara upprymd. Detta stämmer så bra in på min reviderade världsuppfattning ((stora ord)) och ett måtto som någon myntat: det är inte hur man har det, utan hur man tar det, som räknas.
Ikväll ska vi bjuda hustruns fikakompisar på middag på en kinesrestaurang. Får se vad det mötet ger.

tisdag 22 november 2011

Egenansvar och mat


Det finns blott 48 vägledare i hela landet. Jag skulle få besöka en vägledare i Suva men besöket blev inställt antingen därför att vederbörande inte var utbildad och inte ville “visas” upp eller var vägledaren på den stora friidrottstävlingen för skolungdomar som hölls på Nationalstadion i går. Vem vet? Jag får ta ansvar genom att själv söka upp ungdomar på campus och fråga dem om deras uppfattning och erfarenhet av vägledning. Det gör jag och det är bra. Deras svar ger vid handen att det inte förekommer någon vägledning i den bemärkelsen som vi avser. Jag får detta bekräftat när jag idag har en lång diskussion med Tima om vägledning. Vi (jag) talar bland annat om Amundsons Karriärhjul och vi diskuterar de olika sektorernas betydelse för ungdomar i Fiji. Det är Significant others och Values som hon menar har den största betydelsen för deras karriärval. Min planering av deras karriärvägledningskurs påverkas så klart av detta. Det ger mig, i vanlig ordning, tankar om hur det är i den kalla Nord.
Vid kvällens reflektionsstund med hustrun kommer detta upp och vi diskuterar vår teoriarsenals relevans för människor som lever under så skilda förhållanden som vi gör. Jag relaterar också detta till de studerande som jag arbetar med på MAH; hur ser deras påverkansfaktorer egentligen ut? Hur adresserar vi detta? Vad som är PK i Sverige har ingen betydelse här och då blir min självklara slutsats att jag måste arbeta på ett lite annorlunda sätt med en del av de studerande för att de ska kunna utvecklas och bli bra vägledare. Jag måste våga ställa frågor om till exempel religion och ras (eller motsvarande benämningar) för att kunna förstå dem och deras situation. Detta är en förutsättning för att underlätta deras väg till självkännedom och kompetensutveckling. Utan detta tror jag att jag bara blir en i raden av bussiga, välmenande, förstående, kloka personen de möter på sin väg mot inkompetensen. Jag har gjort upp (nåväl, så gott jag kunnat…) med min egen begränsning och kan utan att ta i så jag blir medvetslös konstatera att jag kommit en bit i min egen självkännedom och kan MAD (Make A Difference; Gavins uttryck). En månad i Fiji MAD för mej. De av våra studerande som blir bemötta in på bara skinnet och verkligen får ifrågasätta sin egen person med allt det innebär har suveräna möjligheter att bli kompetenta vägledare. Det är ju det jag vill. Jag vill ju inte reproducera de jag ibland kallar “mähän”! När jag väl sagt detta har jag samtidigt förpliktigat mig själv att jobba på ett lite annorlunda sätt än tidigare. Det är bra!
Efter tre veckor på de denna fantastiska plats börjar jag mer och mer komma bakom stereotyperna; att det ska ta sån tid? Jag ser mer och mer som jag var blind för de första veckorna. Det är inte fråga om att ta på sig andra glasögon utan att pustsa de befintliga.
Jag har upptäckt att jag älskar indisk vegetarisk mat. Att äta med en plastsked eller med högerhanden  (gäller Roti, Papadam och Palau) ur rostfria små skålar på ett rostfritt fat tillsammans med enbart indo-fijier är rätt så häftigt. Lyckan ler. Att det i princip endast är indo-fijier, australiensare och nya zealändare som äter, där vilket är ett tydligt tecken på segregationen i det fijianska samhället, är en annan historia…

söndag 20 november 2011

Kula bird


Liten som en sparv eller fink men med de mest fantastiska nyanserna av grönt och rött jag sett; finare än sydamerikas stolta tukan. Färgprakten i floran är ögonbedövande. Även fiskarna har ett och annat att erbjuda i den här genren. Några steg söderut från vår bure på Tambua Sands finns akvariet; känns som det är privat då det bara är vi som är där. Hundra meter ut bryter vågorna mot barriärrevet och i lagunen mellan gamla insomnade koraller finns nya växande koraller, sjöstjärnor, havsgurkor och FISKAR. Det är bara att invänta högvatten eller fråga i receptionen om tide tabellen, på med badkläder, skor, cyklop och snorkel. Gå ut i det ljumna vattnet och vips är du i en annan värld; helt fantastiskt. Vi är kvar i lagunen/akvariet tills vi är skrynkliga på fingrarna. Fiji har bland den bästa snorklingen i världen. Färgprakten överglänser t.o.m. kulafågelns.
God mat: Kokoda, kokos- och limemarinerad fisk i coctailglas. Grillad Snapper till middag. Kallt vitt vin. Solnedgång över havet. Kan livet vara bättre?
Fördelarna med att ha med sin livskamrat på en så här pass lång utlandsvistelse är många. Det ger t. ex. tillfälle till intressanta samtal. Intrycken kommer till oss hela tiden. Tidsskillnaden och en och annan sömnlös timme en del nätter ger möjligheter. Inatt var vi ute ur buren och studerade månen och den stjärnklara himlen. Då blev vi tydligt varse att vi är på en annan plats på jorden. Alla reflektioner vi har ger motivation till ökat vetande. Jag blir lite så där knipklok när jag formulerar en lärosats på temat: Motivation till mer vetande föds ur reflektionen. Denna blir på så sätt blir en förutsättning för sökandet efter förklaringar, det somliga kallar kunskap…Det tar jag med mig såväl privat som professionellt! Det låter kanske naivt, men läsare! Stanna upp och tänk efter. Självklarheter måste återuppfinnas och återupptäckas.
Efter nån timme med John på The Rock är det dags för vaselin.

fredag 18 november 2011

The relevance of career counseling?


För hur många människor är egentligen vägledning relevant? När man försöker besvara den frågan så bör man också fråga sig om frågan egentligen är relevant… Det mynnar kanske ut i att försöka definera vad vi egentligen menar med vägledning. Svaret på den rubricerade frågan kan förstås göras både enkelt och mer utvecklat. Det kan också vara klokt att fråga sig om vikten av regleringar och bestämmelser är bra eller obra. Det kanske är så att det är upp till den enskilde vägledaren och den enskilde hjälpsökande att tillsammans försöka komma fram till en rimlig arbetsallians och vad denna bör utmynna i. Det här är, i mitt tycke, en verkligt intressent ingång till vidare forskning; forskning som kan betyda ett skillnadsgörande för människor.
Snart tre veckor på en Söderhavsö ger upphov till många frågor och min världsuppfattning är klart påverkad. Det gamla talesättet “you can never swim in the same river twice” stämmer fullt ut.
Mitt uppdrag här är att ge, att bidra. Hur kan jag göra det? Betraktas jag som ytterligare en representant från den rika, vita världen som ytterst är ute efter att ta, att exploatera såväl deras naturtillgångar som deras hjärnor? Att jag dessutom är i en akademisk värld komplicerar det hela just med tanke på den framåtanda och den rimliga men kanske också lite stöddiga framtoningen som man visar…? Att jag dessutom är utrustad med en ringa akademisk rang har också sin betydelse. Men vilken betydelse har det egentligen? Har jag vunnit deras förtroende genom att vara den person jag är? Hur lyckas jag med Norms ord att skapa “a mattering climate” med de akademiska kollegerna på denna Söderhavsö för att få möjlighet att göra nytta och skillnad? Det är ju därför jag är här. Överdriver jag min egen betydelse? Nej, eftersom jag vet att droppen urholkar stenen så har jag en viktig funktion här.

Tropiskt regn igen. Ibland stanner det upp och man kan skönja en molnformation på himlen för att minuterna senare vara helgrått och öppna kranar. Väderutsikterna för veckoslutet är dystra: åskstormar med blixtar, 31 grader. Vi avbokar Nananu-I-Ra för vi vill ju inte riskera att bli kvar på en liten ö norr om huvudön på måndag. Vi bokar istället en bure på sydkusten.

Även kulturpoängen står som spön i backen; kavadrinking. På universitetets Oceania Center har man varje månad Blood in the Cava Bowl där fijiansk musik blandades med poesirecitationer medan kava serveras i kokosnötsskålar. Alla, i princip alla var klädda i sulus och satt på en stor matta med benen i kors. Jag försökte så gott jag kunde anpassa mig så mycket som möjligt till den lokala sedvänjan. Utan sulu men med bulaskjorta… Måste träna upp vigheten i benen och styrkan i ryggen!